Skydda jord- och skogsbruk från byråkrati, aktivism och bidragsberoende
- Stoppa EU:s klåfingrighet och verka för ökad självförsörjning
Staten har avsiktligt tagit död på småskaligt jordbruk
Jordbruket är den första näringen i civilisationens historia och den viktigaste för vår överlevnad. Det är inte förvånande att det är den näring som först blev reglerad och nu är hårdast politiskt styrd.
Sedan 60-talet har både socialdemokrater och högerpartier drivit på för en snabb strukturrationalisering av Sveriges jordbruk. Utvecklingen har tvingats fram med hjälp av lagar, byråkrati och subventioner - här används både piska och morot.
För en robust livsmedelssäkerhet behövs en mångfald av både stora och små gårdar. En nation med låg självförsörjningsgrad är mycket sårbar. Sverige har för inte så länge sedan varit självförsörjande på mat. Då fanns det många fler aktiva brukare i jord- och skogsbruk, trädgård och boskapsskötsel. De flesta gårdar hade flera olika djurslag och man odlade det som behövdes till djurfoder och humankonsumtion. Skogsbeten/utmarksbeten användes över hela Sverige, vilket förutom bete också gav ett öppnare, rikare och vackrare landskap än vad vi ser idag i skogs-och mellanbygder.
Idag med större och betydligt färre jordbruksföretag, är självförsörjningsgraden i Sverige under 50%. Vid en allvarlig kris krymper den siffran ytterligare, eftersom vårt moderna storjordbruk är tungt beroende av importerade insatsvaror som diesel, soja och konstgödsel. Ett diversifierat småbruk med lågteknologiska lösningar och slutna kretslopp är vad som i verkligheten kommer att fungera vid en allvarlig kris.
De flesta länder har strategier för att skydda det egna jordbruket. Man förstår att utan livsmedelssuveränitet finns det ingen självständighet. Men i Sverige har man med hjälp av jordbruksfientlig politik tagit död på de flesta små- och medelstora familjejordbruk. Gårdarna finns ju kvar, men har slagits ihop till allt större enheter. Där det förr fanns tio aktiva lantbrukarfamiljer finns nu ofta bara en ensam bonde kvar.
Lagar, regler och aktivistiska byråkrater gör jordbruk riskabelt
Jordbruk är i Sverige klassat som miljöfarlig verksamhet. Detta trots att en stor del av vår biologiska mångfald har skapats genom människans småskaliga brukande av jorden. Uppfattningen att jordbruk är miljöfarligt har skapat en aggressiv attityd hos tjänstemännen på de myndigheter som utför tillsyn på gårdarna. En tjänsteman kan på eget bevåg stänga ner en gård, bonden är då närmast rättslös. Det är naturligt att önska att nästa generation tar över gården man har byggt upp, men nu tvekar många att utsätta sina barn för den byråkratiska risken.
Genom att överreglera animalieproduktionen har man till exempel jagat en del av grisuppfödningen ur landet. Självförsörjningsgraden på nötkött är endast 60 %, delvis på grund av minskad framtidstro i branschen. Följden blir att vi importerar kött som producerats med metoder som är olagliga i Sverige.
EU centralplanerar jordbruket
Efter Sveriges EU-inträde 1995 har den svenska regleringen av jordbruket ersatts av EU:s gemensamma jordbrukspolitik (CAP), vilket förde med sig ännu mer detaljstyrning och byråkrati. Vid EU-inträdet föll priserna på lantbrukets produkter på grund av ökad konkurrens, men detta kompenseras till en del av EU:s arealbaserade inkomststöd. EU-inträdet anses ha givit oss billigare mat - men det som verkligen har hänt är att vi betalar en del av matpriset via skattsedeln.
I Bryssel bestäms vilka grödor som ska odlas och vilka skogar som får avverkas. Med lagar, avgifter och bidrag som styrmedel har böndernas roll förändrats. Förr var de fria att producera efter eget huvud, efter markens förutsättningar och efter vad konsumenterna efterfrågade. Nu har de kuvats under EU:s planekonomi och gjorts helt beroende av bidrag.